Livet...

...är som en bergodalbana. Ibland går det uppför och är tungt och motigt. Sen i nästa sekund kan det susa nerför...
Just nu är de motiga uppförsbackarna tätare, längre och brantare. Nerförsbackarna ger inte mycket pirr i magen. Men ibland går det neråt och det känns lättare o vi ler o skrattar en stund.

Jag skriver inte så mycket här. Men jag tänker mycket. Jag skriver hemma istället. Vi har umgåtts väldigt mycket med våra familjer. De har hjälpt oss så mycket de kan, men tyvärr kan de ju inte läka våra sår.

Vi längtar till vårat hus så mycket nu. Det är en av de stora glädjegrejerna vi har. Att få rensa ut allt här känns som en befrielse. att gå vidare, få nya grannar, möblera på nytt. Köpa nya grejer och planera en massa. Ge oss en nystart.

Vi kommer antagligen alltid att bära med oss en tomhet i våra hjärtan, men förhoppningsvis kommer den ju att minska i storlek. Vi bär ju även med oss kärlek till den dotter som inte kunde stanna hos oss.