Varje dag är värd att levas fast man ibland bara vill dra täcket över huvudet igen. Vi försöker hitta på nåt roligt även om dagen är jobbig. För många sämre dagar vill man bara att kvällen ska komma så att man kan sova till en förhoppningsvis bättre dag. Men vi kan inte vänta på bättre dagar. Vi måste själva få dagarna att kännas bättre.
Idag har vi haft urnsättning. Sen har vi besökt några av D:s släktgravar. Det känns som att vi på nåt sätt har genom vårt besök till släkringarna har bett dom om att ta hand om vår lilla Alice. Fast att det har gått flera generationer mellan dom så är de ju släkt i rakt nerstigande led. Jag tycker det är en fin tanke att de tar hand om henne när hon inte leker med de andra änglabarnen.
Om ni tycker det är jobbigt att läsa så behöver ni inte. Jag skriver av mig lite här för att den som vill ska kunna läsa, samtidigt som jag skriver för min egen skull. Jag skriver här för att vänner och andra ska kunna läsa att vi går vidare på vårt sätt. Att vi fortfarande lever o hittar glädje.
Vi är mitt i allt så glada över lilla Trixie. Jag vet att andra har åsikter om innekatter. Men hon är en sån bra tröstare och en väldigt viktig familjemedlem. Så skönt att ha nån mer att tänka på som bor och lever med oss.
kram o ta hand om er. Glöm inte att tala om för varann ifall ni tycker nåt är viktigt.
fredag 24 juli 2009
torsdag 16 juli 2009
Det går vidare...
I början kämpade man varje minut, varje timma. Kunde inte tänka så långt som till nästa dag. Kunde inte bestämma nåt och att planera var hopplöst.
På nåt mystiskt sätt har det nu gått 5 veckor. På alla sätt hade vi naturligtvis velat haft det annorlunda. Men man överlever ändå. Trots att det känns som att det saknas delar av en själv. Att man inte är hel längre så går det vidare. Lär sig leva med det och faktiskt kunna uppskatta dagar.
Igår och idag har vi haft besök av underbara ML och R. Det är inte många utanför familjen vi har träffat så jag var lite nervös innan. Men det härligt att ha dom här. Så fantastiska människor. De tillhör ett sällsynt släkte.
Imorn ska vi kolla in vårt hus igen. Härligt. Det närmar sig. Längtar så! Att planera inför flytten hjälper oss så mycket.
Jag upprepar mig säkert i olika inlägg. Men hjärnan är inte alltid med. Särskilt inte nu när jag skriver på flera ställen.
Ta hand om er!
Och tack igen ML och R för er gläjdespridning.
På nåt mystiskt sätt har det nu gått 5 veckor. På alla sätt hade vi naturligtvis velat haft det annorlunda. Men man överlever ändå. Trots att det känns som att det saknas delar av en själv. Att man inte är hel längre så går det vidare. Lär sig leva med det och faktiskt kunna uppskatta dagar.
Igår och idag har vi haft besök av underbara ML och R. Det är inte många utanför familjen vi har träffat så jag var lite nervös innan. Men det härligt att ha dom här. Så fantastiska människor. De tillhör ett sällsynt släkte.
Imorn ska vi kolla in vårt hus igen. Härligt. Det närmar sig. Längtar så! Att planera inför flytten hjälper oss så mycket.
Jag upprepar mig säkert i olika inlägg. Men hjärnan är inte alltid med. Särskilt inte nu när jag skriver på flera ställen.
Ta hand om er!
Och tack igen ML och R för er gläjdespridning.
tisdag 14 juli 2009
090714... till min älskling
...idag har vi vår andra förlovningsdag...
Jag är så glad att jag har dig D. Du är verkligen den allra bästa för mig.
Vi tillsammans är ett bra team, det vet jag och jag skulle göra allt för dig.
Du ger mig styrka att ta mig igenom det svåra vi upplever nu. Du ger mig kraft och vilja att fortsätta leva. Att kämpa varje dag för att nästa ska kännas ännu lite bättre.
Allt du ger mig vill jag ge dig.
Du gör mig glad.
Även om jag är sur, grinig eller ledsen så vill jag att du ska må bra. Jag vill inte såra dig.
Jag vill trösta dig när du är ledsen. Och jag vill ha tröst av dig när jag är ledsen.
Du är fantastisk.
Du är mannen i mitt liv!
Jag älskar dig!
Jag är så glad att jag har dig D. Du är verkligen den allra bästa för mig.
Vi tillsammans är ett bra team, det vet jag och jag skulle göra allt för dig.
Du ger mig styrka att ta mig igenom det svåra vi upplever nu. Du ger mig kraft och vilja att fortsätta leva. Att kämpa varje dag för att nästa ska kännas ännu lite bättre.
Allt du ger mig vill jag ge dig.
Du gör mig glad.
Även om jag är sur, grinig eller ledsen så vill jag att du ska må bra. Jag vill inte såra dig.
Jag vill trösta dig när du är ledsen. Och jag vill ha tröst av dig när jag är ledsen.
Du är fantastisk.
Du är mannen i mitt liv!
Jag älskar dig!
Alice
Du fick aldrig öppna dina ögon,
och med mamma leka tittut.
Du fick aldrig busa med pappa,
och höra en saga vid dagens slut.
Nu är du i Nangijala,
sagornas och drömmarnas land.
Där leker du med andra små änglar,
ni dansar hand i hand.
Men du lämnar oss aldrig,
i våra hjärtan finns du för alltid kvar.
Minnet av dig, din lukt, din tyngd i famnen
är det vackraste vi har.
Tyvärr måste vi säga hejdå,
så spring iväg och lek vår älskade skatt.
Men lyssna noga varje kväll,
så hör du mamma och pappa viska godnatt.
och med mamma leka tittut.
Du fick aldrig busa med pappa,
och höra en saga vid dagens slut.
Nu är du i Nangijala,
sagornas och drömmarnas land.
Där leker du med andra små änglar,
ni dansar hand i hand.
Men du lämnar oss aldrig,
i våra hjärtan finns du för alltid kvar.
Minnet av dig, din lukt, din tyngd i famnen
är det vackraste vi har.
Tyvärr måste vi säga hejdå,
så spring iväg och lek vår älskade skatt.
Men lyssna noga varje kväll,
så hör du mamma och pappa viska godnatt.
onsdag 8 juli 2009
En oskyldig fråga...
... kan leda till så mycket smärta. Vi träffade en tjej idag. Ett barn egentligen. Hon är väl bara 11-12 år och väldigt frågvis. Frågorna kom hela tiden men ändå var jag inte beredd. Så frågar hon plötsligt om vi inte ska ha barn nångång. Jag känner hur allt inom mig dras ihop. Hur svarar man? Jag tänkte på Alice. Men svarade som hon väntade sig, att jo vi ska ha barn nångång. För hur ska man annars säga? D.s pappa med särbo var med. Men de hade nog inte kunnat svara på nåt annat sätt heller fast de vet allt.
Det är svårt och jobbigt att träffa folk. Men det jobbigaste är ju att träffa de som inget vet. Vi mötte några igår på a6. De kankse vet men jag kände att jag inte kunde hantera situationen så jag fick bråttom iväg. Vi träffade dom i maj när magen var så uppenbar.
Jag har delat in mitt liv efter tiden före och tiden efter. Jag önskar att vi kunde spola tillbaka och ändra allt. Ingen borde behöva uppleva detta. Ingen som inte har upplevt kan förstå hur det känns. Jag har läst många andras upplevelser, tankar och känslor. De som gått igenom samma sak. Det är så otroligt lika i sina beskrivningar, deras ord skulle kunna vara mina. Man kämpar så hårt för att gå vidare. För att finna små glädjeämnen. För att få en fungerande vardag igen. men ibland är det hopplöst. Ibland är det en bra dag hela dagen. Ibland händer nåt och man faller handlöst ner igen.
Jag har blivit så otroligt rädd för att förlora mer. Jag vill inte att nåt ont ska hända med dom jag älskar. Är orolig för alla. Det gör ont att förstå att ingen är odödlig. Att det behövs så lite för att det ska gå fel. Jag tänker mycket på mina vänner o min familj. Många vänner har även blivit min familj.
Många säger sig ha sett en ängel. Jag har hållt i en.
Många säger sig ha sett en ängel, men jag har en egen i mitt hjärta.
Det är svårt och jobbigt att träffa folk. Men det jobbigaste är ju att träffa de som inget vet. Vi mötte några igår på a6. De kankse vet men jag kände att jag inte kunde hantera situationen så jag fick bråttom iväg. Vi träffade dom i maj när magen var så uppenbar.
Jag har delat in mitt liv efter tiden före och tiden efter. Jag önskar att vi kunde spola tillbaka och ändra allt. Ingen borde behöva uppleva detta. Ingen som inte har upplevt kan förstå hur det känns. Jag har läst många andras upplevelser, tankar och känslor. De som gått igenom samma sak. Det är så otroligt lika i sina beskrivningar, deras ord skulle kunna vara mina. Man kämpar så hårt för att gå vidare. För att finna små glädjeämnen. För att få en fungerande vardag igen. men ibland är det hopplöst. Ibland är det en bra dag hela dagen. Ibland händer nåt och man faller handlöst ner igen.
Jag har blivit så otroligt rädd för att förlora mer. Jag vill inte att nåt ont ska hända med dom jag älskar. Är orolig för alla. Det gör ont att förstå att ingen är odödlig. Att det behövs så lite för att det ska gå fel. Jag tänker mycket på mina vänner o min familj. Många vänner har även blivit min familj.
Många säger sig ha sett en ängel. Jag har hållt i en.
Många säger sig ha sett en ängel, men jag har en egen i mitt hjärta.
söndag 5 juli 2009
Livet...
...är som en bergodalbana. Ibland går det uppför och är tungt och motigt. Sen i nästa sekund kan det susa nerför...
Just nu är de motiga uppförsbackarna tätare, längre och brantare. Nerförsbackarna ger inte mycket pirr i magen. Men ibland går det neråt och det känns lättare o vi ler o skrattar en stund.
Jag skriver inte så mycket här. Men jag tänker mycket. Jag skriver hemma istället. Vi har umgåtts väldigt mycket med våra familjer. De har hjälpt oss så mycket de kan, men tyvärr kan de ju inte läka våra sår.
Vi längtar till vårat hus så mycket nu. Det är en av de stora glädjegrejerna vi har. Att få rensa ut allt här känns som en befrielse. att gå vidare, få nya grannar, möblera på nytt. Köpa nya grejer och planera en massa. Ge oss en nystart.
Vi kommer antagligen alltid att bära med oss en tomhet i våra hjärtan, men förhoppningsvis kommer den ju att minska i storlek. Vi bär ju även med oss kärlek till den dotter som inte kunde stanna hos oss.
Just nu är de motiga uppförsbackarna tätare, längre och brantare. Nerförsbackarna ger inte mycket pirr i magen. Men ibland går det neråt och det känns lättare o vi ler o skrattar en stund.
Jag skriver inte så mycket här. Men jag tänker mycket. Jag skriver hemma istället. Vi har umgåtts väldigt mycket med våra familjer. De har hjälpt oss så mycket de kan, men tyvärr kan de ju inte läka våra sår.
Vi längtar till vårat hus så mycket nu. Det är en av de stora glädjegrejerna vi har. Att få rensa ut allt här känns som en befrielse. att gå vidare, få nya grannar, möblera på nytt. Köpa nya grejer och planera en massa. Ge oss en nystart.
Vi kommer antagligen alltid att bära med oss en tomhet i våra hjärtan, men förhoppningsvis kommer den ju att minska i storlek. Vi bär ju även med oss kärlek till den dotter som inte kunde stanna hos oss.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)