Det går vidare...

I början kämpade man varje minut, varje timma. Kunde inte tänka så långt som till nästa dag. Kunde inte bestämma nåt och att planera var hopplöst.

På nåt mystiskt sätt har det nu gått 5 veckor. På alla sätt hade vi naturligtvis velat haft det annorlunda. Men man överlever ändå. Trots att det känns som att det saknas delar av en själv. Att man inte är hel längre så går det vidare. Lär sig leva med det och faktiskt kunna uppskatta dagar.

Igår och idag har vi haft besök av underbara ML och R. Det är inte många utanför familjen vi har träffat så jag var lite nervös innan. Men det härligt att ha dom här. Så fantastiska människor. De tillhör ett sällsynt släkte.

Imorn ska vi kolla in vårt hus igen. Härligt. Det närmar sig. Längtar så! Att planera inför flytten hjälper oss så mycket.

Jag upprepar mig säkert i olika inlägg. Men hjärnan är inte alltid med. Särskilt inte nu när jag skriver på flera ställen.

Ta hand om er!
Och tack igen ML och R för er gläjdespridning.

En oskyldig fråga...

... kan leda till så mycket smärta. Vi träffade en tjej idag. Ett barn egentligen. Hon är väl bara 11-12 år och väldigt frågvis. Frågorna kom hela tiden men ändå var jag inte beredd. Så frågar hon plötsligt om vi inte ska ha barn nångång. Jag känner hur allt inom mig dras ihop. Hur svarar man? Jag tänkte på Alice. Men svarade som hon väntade sig, att jo vi ska ha barn nångång. För hur ska man annars säga? D.s pappa med särbo var med. Men de hade nog inte kunnat svara på nåt annat sätt heller fast de vet allt.

Det är svårt och jobbigt att träffa folk. Men det jobbigaste är ju att träffa de som inget vet. Vi mötte några igår på a6. De kankse vet men jag kände att jag inte kunde hantera situationen så jag fick bråttom iväg. Vi träffade dom i maj när magen var så uppenbar.

Jag har delat in mitt liv efter tiden före och tiden efter. Jag önskar att vi kunde spola tillbaka och ändra allt. Ingen borde behöva uppleva detta. Ingen som inte har upplevt kan förstå hur det känns. Jag har läst många andras upplevelser, tankar och känslor. De som gått igenom samma sak. Det är så otroligt lika i sina beskrivningar, deras ord skulle kunna vara mina. Man kämpar så hårt för att gå vidare. För att finna små glädjeämnen. För att få en fungerande vardag igen. men ibland är det hopplöst. Ibland är det en bra dag hela dagen. Ibland händer nåt och man faller handlöst ner igen.

Jag har blivit så otroligt rädd för att förlora mer. Jag vill inte att nåt ont ska hända med dom jag älskar. Är orolig för alla. Det gör ont att förstå att ingen är odödlig. Att det behövs så lite för att det ska gå fel. Jag tänker mycket på mina vänner o min familj. Många vänner har även blivit min familj.

Många säger sig ha sett en ängel. Jag har hållt i en.
Många säger sig ha sett en ängel, men jag har en egen i mitt hjärta.